Jag trodde ett tag att jag hade tröttnat på att var gayaktivist och att kämpa för hbt-personers rättigheter men efter helgen har jag insett att så inte är fallet. Jag har bara tröttnat på att sitta möte efter möte på distriktsnivå och planera massa saker utan att se något resultat av allt jobb man gör. Men att i helgen få höra Nyamko Sabuni prata om våra rättigheter och att svart på vitt få se att folk lyssnar på oss och att det blir lite bättre hela tiden. Det fick mig att inse att jag trodde fel.
Jag insåg också att vi behövs, det finns ingen annan organisation som trycker på politikerna om det här och de kommer verkligen inte komma på det själva. Det är ju självklart att vi som har informationen ska dela med oss av den till de som kan göra något konkret av den. Jag kan dra en parallell till min utredning, den nya utredaren vet inte vad transexualism är. (Nej, det är inte ok att få i uppdrag av landstinget att ha hand om ts-personers liv utan att veta vad det innebär men det var inte det jag var ute efter här.) För mig är det självklart vad nästa steg i utredningen är, hur jag känner inför vissa undersökningar och varför jag inte kan leva utan att fullfölja det här. Jag har insett att nästa alla jag har pratat med inte förstår att det är en fråga om liv eller död.
Som jag sa, vi måste nå ut med informationen vi sitter inne på, vi måste lobba mot politikerna och informera landstingen för annars kommer ingen annan att göra det heller!
Ytterligare en sak jag insåg är att jag nu bytt bort en plats i fördundsstyrelsen och att plugga juridik i Stockholm mot att jobba på Toys r'us i Oslo.
