tankar om debatten

Det verkar som om den största frågan som kristdemokraterna kommer med handlar om, om de som nu röstar ja till detta kommer driva igenom att det ska bli vigselplikt för präster etc. Ingen tycks vilja svara på den frågan vill verkligen inte svara på den här frågan.

Fantastiska citat och tankar från debatten

"homosexuella män och lesbiska kvinnor"(Kd)

Stefan Attefall från kd har dragit in RFSU tre gånger i debatten...

"kristdemokraterna vill att äktenskapet ska vara ett religiöst monopol för heterosexuella par" (V)

Det slutade klockan tre, den skulle ha kunnat sluta tre timmar tidigare alla var väldigt överens, de gick runt i cirklar och ingen bytte åsikt.

Insikt

Jag trodde ett tag att jag hade tröttnat på att var gayaktivist och att kämpa för hbt-personers rättigheter men efter helgen har jag insett att så inte är fallet. Jag har bara tröttnat på att sitta möte efter möte på distriktsnivå och planera massa saker utan att se något resultat av allt jobb man gör. Men att i helgen få höra Nyamko Sabuni prata om våra rättigheter och att svart på vitt få se att folk lyssnar på oss och att det blir lite bättre hela tiden. Det fick mig att inse att jag trodde fel.

Jag insåg också att vi behövs, det finns ingen annan organisation som trycker på politikerna om det här och de kommer verkligen inte komma på det själva. Det är ju självklart att vi som har informationen ska dela med oss av den till de som kan göra något konkret av den. Jag kan dra en parallell till min utredning, den nya utredaren vet inte vad transexualism är. (Nej, det är inte ok att få i uppdrag av landstinget att ha hand om ts-personers liv utan att veta vad det innebär men det var inte det jag var ute efter här.) För mig är det självklart vad nästa steg i utredningen är, hur jag känner inför vissa undersökningar och varför jag inte kan leva utan att fullfölja det här. Jag har insett att nästa alla jag har pratat med inte förstår att det är en fråga om liv eller död.
Som jag sa, vi måste nå ut med informationen vi sitter inne på, vi måste lobba mot politikerna och informera landstingen för annars kommer ingen annan att göra det heller!

Ytterligare en sak jag insåg är att jag nu bytt bort en plats i fördundsstyrelsen och att plugga juridik i Stockholm mot att jobba på Toys r'us i Oslo.

Vart är jag på väg?

När jag gick i sjuan så klädde jag mig i trasig, utsvängda jeans, skjorta, musse pigg-slips och alldeles för stor blå mössa. I ettan på gymnasiet gick jag runt i pyjamasbyxor i skolan och satt på golvet så ofta jag kunde.
Jag gjorde i stort sett allt jag kunde för att sticka ut, för att visa att jag var estet och för att vara annorlunda. Jag var homosexuell, förespråkade pollyförhållanden, hånglade med alla och ville att vi skulle leva i ett socialistiskt samhälle.

Idag klär jag mig i hela jeans och moderna skjortor. All min strävan efter att sticka ut ur mängden har mättats allt efter att åren gått.
Nu har jag förstått att det finns vissa nackdelar med att sträva efter socialism och att det inte är något fel på att välja att vara monogam, jag har flickvän sen ett halvår tillbaka.

Jag kom precis hem från min flickväns mamma, jag var där för att hämta min cykel och stannade på en kopp kaffe. Under de minuter som jag var där hann jag hjälpa lilla systern med sin matteläxa, fixa klockan på deras micro och lära mamman hur man använder spisen.
Jag var hemma hos familjen "Svensson" och var den tekniske, händige, svärmorsdrömmen.
... Och jag trivs.

Nu är det sommar

Idag har varit en furktansvärd och underbar dag. Det var ytterligare en fest hos Ellen igår och jag drack en del öl. Vi hade jättetrevligt, snackade och lekte "Jag har aldrig" , det var härligt men så plötsligt knäppte det till och jag blev obehagligt påverkad och började må riktigt dåligt.

När jag vaknade i morse av att Annas pappa knackade på dörren så ville jag bara falla genom sängen och dö. Han tyckte vi skulle gå upp och äta frukost, jag tyckte att han skulle stänga dörren och komma tillbaka fem timmar senare (klockan var nio). Halv ett gick jag upp och åt två ägg, duschade och tvingade iväg mig själv till Stockfallet, det var trevligt att titta på huset men jag mådde så avskyvärt dåligt så jag visste inte var jag skulle ta vägen. Tillslut blev det lunch och jag fick i mig en pizzaslice, sen ville jag bara spy.

Efter att ha försökt få skjuts till Mariebergsskogen i en halvtimme insåg jag att hoppet var borta och jag tvingades cykla de 7 kilometer det är genom Karlstad. Jag mådde ännu sämre när jag kom fram, men efter att ha druckit en jävla massa vatten och snackat med alla underbara människor så började jag se ett slut på eländet. Fyra timmars fotografering senare mådde jag bra men var grymt trött. Det var perfekt att få skjuts hem till Anna och ställa sig i duschen och bli av med all vidrig svett. Middagen smakade perfekt och nu sitter jag med älsklingen i min systers soffa och är barnvakt åt de små sovande kräken. Jag mår underbart bra och är lycklig.

Kan det bli bättre?

Att leva i nuet

Sara komenterade att jag aldrig skriver i min blogg längre så det kanske är dags nu...

Så vad ska man skriva? Jag har ju använt denm här sidan till att skriva av mig när jag mått dåligt under hösten, typ i alla fall men nu mår jag jättebra och det har jag gjort den senaste månaden.
Så hur ser mitt liv ut?

Skolan fungerar ungefär som förväntat. Det är roligt men tröttsamt och matten går inte alls, eller i alla fall inte de första kapitlena, det kanske går bättre nu. Jag har hittils hållit mitt nyårslöfte om att inte skolka någonting och har i och med det varit på vrje lektion de här två veckorna :P Det är faktiskt bra för att vara jag.

RFSL Ungdom har mer elle rmindre tagit en paus, vi har liksom haft jullov. Men på fredag är det årsmöte så efter det drar allt igång igen och jag är jättepepp.

Jag kommer fortsätta som i höstas när det kommer till Värmlandsteatern, alltså inte vara med alls förutom att sitta i valberedningen. Så jag kommer nog titta in på scala då och då för att se om det finns några ordentliga eldsjälar som är kapabla ledamöter.

Stinsen brinner går jättebra. Vi har en producent, full enseble och två scenmästare! Vi börjar repa i februari.

Och detta är i stort sett det enda jag gör nu för tiden, i måsteform alltså. Jag har fantastiskt mycket tid att umgås med mina vänner... eller ja kanske inte, den största delen av veckorna tilbringar jag väl med Anna. Och Lollo har börjat bli bitter på grund av detta. Jag vet att det är farligt och dumt att vara en toffel men Karl snackar ju om att man ska leva ett autentiskt liv och alltid endast göra det man vill, och jag vill ju vara med Anna. Men jag vet ju hur syrran ser på sin gamla kompis Pelle nu för tiden så jag ska akta mig och se till att jag leker med både Lollo, Karl, Liisa, Ruff, Pontus, Nisse, Cicci och de andra under veckorna.

Det var väl det :)

Bara så du vet!

Jag vill bara poängtera att jag har druckit alkohol fem gånger sen den 17 september och blivit full tre utav de gångerna. Och jag har klarat mig exakt lika bra som mina vänner som är ute och super minst en gång i veckan... ja just det.. alltså jag ser inte ner på mina vänner för att de dricker alkohol men jag vill liksom uppmärksamma att det går att hitta på saker att göra under helgerna även utan sprit liksom... Även om jag kan bli lite så där att, vad fan har jag gjort alla helger egentligen när mina vänner är på fest....

jag vet inte vart jag vill komma men nu har jag sagt det i alla fall....

Det känns som april i Stockholm

Jag har verkligen haft två fantastiska dagar. Igår när jag och Pontus var i Stockholm så var allt så lagom på något sätt. Vi var framme vid tolv, tog en promenad och träffade kimpe, åt, träffade rebecka och fick uppdatera henne om allt konstigt som hände under fredagskvällen. Sen sprang vi (typ) till Södersjukhuset och hann precis säga hej till Tove och hennes lilla oskyldiga skitunge. Efter det en sanbbvisit på "Guldbröllopshemmet" för att träffa puttelumps farmor.
Det var så fantastiskt och underligt på samma gång att först spendera 15 minuter med ett barn som endast är två dagar gamal (kan man skriva gamal?) och inse att inte ens jag kan klaga på den ungen för han har inte har någonting över huvud taget på sitt samvete. Och efter mindre än en halvtimme senare sitta på ett hem med en gamal kvinna som Pontus så fint förklarade är "på livets absolut senaste höst". Det blev så underliga kontraster att jag inte riktigt kan få grepp om det.

Vi var hemma redan vid åtta och klockan tio tog jag en promenad med Karl å Lollo. Perfekt.

Idag har jag haft ballett, det var asgrymt och jag ansträngde mig till bristningsgränsen. Jag trodde att jag skulle dö när jag stod och sträckte på ståbenet i den fjärde passén på rad. Efteråt åkte jag till skolan och vi fick äntligen börja jobba lite självständigt på en av Iffs dryga lektioner. detta kommer bli asbra trots Antons negativa komentarer. Sen var det väldigt mysigt att alla var så glada, fast man kan ju diskuter om de var glada "trots" eller "tack vare" händelserna i fredags :P

Sen var det dags, mitt första möte med herr Svärd. Jag var apnervös och ville springa till hans kontor samtidigt som jag verkligen inte ville lämna lektionssalen. Jag fick peppande ord och kramar av i stort sett alla, till och med min kusin stannade upp i caféterian och önskade mig lycka till. Jag satt i väntsalen en halvtimme innan jag skulle vara där och var tvungen att hålla kontakt med Kimpe för att inte pissa på mig.
Men allting gick jättebra och herr Svärd är en jättetrevlig gamal gubbe... verkar det som hittils i alla fall.

Jag mår hur bra som helst just nu!

[x] vänner - kärlek [ ]

Ibland är det väldigt skönt att bara vara och sitta med sina vänner och diskutera struntsaker som navelludd och dra nostalgiska citat också.

Julkänslan börjar krypa fram

Idag har jag varit på luciatåg på Lill-Ts skola. Bara det att det är den 5:e december och över en vecka kvar till lucia gjorde mig skeptisk men det klart jag ska dit och titta på de duktiga ungarna. Det kliade i hela mig av att vara där, det sprang omkring barn överallt och de var sinnessjukt högljudda. Nu är det min tur att låta motsägelsefull men jag antar att det är så barn är mest och det är fantastiskt. Jag säger inte att jag tycker om barn för det gör jag inte, det kliade som sagt i hela mig när ungjävlarna sprang in i mig utan att be om ursäkt. Det jag försöker säga är att det var fint att se att de inte brydde sig, ja alltså det gjorde mig inget att de inte bad om ursäkt så länge jag tänkte på att det antagligen beror på att de inte har fått samhällets krav slängde på sig, än.
Den absolut största stjärnan utav alla de barn som stod på Herrhagsskolans lilla aulascen var den minsta utav pepparkakorna. Alla utom den här ungen stod raka, stilla och ordentliga som Staffanstjärnor under tiden som de sjöng alla fina små kristna adventssånger. Grabben som hade hela min uppmärksamhet stod och dansade i takt till låtarna och satte sig på huk när det blev för jobbigt att stå upp, ja fram till att någon utav lärarna blängde på honom tills han skärpte till sig så klart. Jag tycker att han var alldeles fantastisk, jag älskar honom. Jag skulle också vilja sätta mig ner om jag blir trött i bena trots att jag står i ett luciatåg men det gör jag inte, man får liksom inte det. Tråkigt skulle jag vilja påstå, det är ju inte direkt som att han har valt att stå där framme, ungen var max fyra år och den största stjärnan av dem alla.

När jag satt uppe i förskoleklassrummet med alla bokstäver, siffror och teckningar på väggarna och drack kaffe tillsammans med Sys, sambon, mamma och Lill-T med klasskamrater så drabbades jag av en fruktansvärd nostalgi . Jag längtade tillbaka till min trygga vardag med hela familjen Persson samlad i huset i Skattkärr sittandes i vardagsrummet och spela TP, då mitt största problem i världen var att en av mina vänner inte kunde leka med mig följande dag. I och med denna nostalgitripp så insåg jag just att jag har kvar mina akvarellblock och pennor nere i källaren.
Nu har jag målat en akvarellbild för första gången på nio år och här är resultatet, inte riktigt så bra som jag minns det men i alla fall.

Halsont och feberyra

En väldigt behaglig dag detta, måste jag säga. Efter att vridit mig i min säng på grund av feber mellan halv nio och sju gick jag till slut upp, duschade och upptäckte att jag inte kunde prata eller svälja. Toppen, jag sjukanmälde mig och gick å la mig igen, klockan tolv orkade jag inte ligga kvar i sängen utan gick upp och tvingade i mig två smörgåsar. Det var alltså det första jag lyckades äta på 24 timmar.



Ungefär vid den här tiden bestämde jag mig för att sluta tycka synd om mig själv och gå för att hämta Tindra på fritids, det var riktigt mysigt att gå med henne över herrhagen i vintersolen och prata om hur dagen varit och vilka sånger de sjunger i luciatåget på väg hem till syster för att dricka kaffe (trots min värkande hals). Vi spelade även Buzz till PS2 och åt glass och jag tog ett bad för första gången på typ ett år! Jag orkade ligga kvar i det där varma vattnet i typ en kvart sen trodde jag att jag skulle dö, så jag gick upp och nu ligger Lill-T i badet istället och leker. Snart kommer syster med sambo tillbaka och då blir jag bjuden på middag, detta är helt fantastiskt. Man kanske borde vara sjuk fler gånger.