Julkänslan börjar krypa fram

Idag har jag varit på luciatåg på Lill-Ts skola. Bara det att det är den 5:e december och över en vecka kvar till lucia gjorde mig skeptisk men det klart jag ska dit och titta på de duktiga ungarna. Det kliade i hela mig av att vara där, det sprang omkring barn överallt och de var sinnessjukt högljudda. Nu är det min tur att låta motsägelsefull men jag antar att det är så barn är mest och det är fantastiskt. Jag säger inte att jag tycker om barn för det gör jag inte, det kliade som sagt i hela mig när ungjävlarna sprang in i mig utan att be om ursäkt. Det jag försöker säga är att det var fint att se att de inte brydde sig, ja alltså det gjorde mig inget att de inte bad om ursäkt så länge jag tänkte på att det antagligen beror på att de inte har fått samhällets krav slängde på sig, än.
Den absolut största stjärnan utav alla de barn som stod på Herrhagsskolans lilla aulascen var den minsta utav pepparkakorna. Alla utom den här ungen stod raka, stilla och ordentliga som Staffanstjärnor under tiden som de sjöng alla fina små kristna adventssånger. Grabben som hade hela min uppmärksamhet stod och dansade i takt till låtarna och satte sig på huk när det blev för jobbigt att stå upp, ja fram till att någon utav lärarna blängde på honom tills han skärpte till sig så klart. Jag tycker att han var alldeles fantastisk, jag älskar honom. Jag skulle också vilja sätta mig ner om jag blir trött i bena trots att jag står i ett luciatåg men det gör jag inte, man får liksom inte det. Tråkigt skulle jag vilja påstå, det är ju inte direkt som att han har valt att stå där framme, ungen var max fyra år och den största stjärnan av dem alla.

När jag satt uppe i förskoleklassrummet med alla bokstäver, siffror och teckningar på väggarna och drack kaffe tillsammans med Sys, sambon, mamma och Lill-T med klasskamrater så drabbades jag av en fruktansvärd nostalgi . Jag längtade tillbaka till min trygga vardag med hela familjen Persson samlad i huset i Skattkärr sittandes i vardagsrummet och spela TP, då mitt största problem i världen var att en av mina vänner inte kunde leka med mig följande dag. I och med denna nostalgitripp så insåg jag just att jag har kvar mina akvarellblock och pennor nere i källaren.
Nu har jag målat en akvarellbild för första gången på nio år och här är resultatet, inte riktigt så bra som jag minns det men i alla fall.