Jag vågar inte stanna upp

Klockan är tre på dagen och jag gick upp för bara en timme sedan. Igår var det avslutningsfest på Kung Erik och Bröderna Lejonhjärta och efter många om och men så bestämde jag mig för att gå dit.

Egentligen skulle jag har varit på soltorget igår och sålt röda band men som sagt så ringde Leif aldrig tillbaka, hur som helst. Efter att mamma och Lill-T stuckit hemifrån så satt jag ensam kvar och kunde inte komma fram till hur jag mådde. Jag upptäckte att jag inte klarade av att vara ensam utan att ha något och göra så när Karl ringde så var det min räddning. Vi umgicks fram till halv sju då jag stack till Scala och tittade på föreställningen och delade ut blommor, sen återvände jag till Karl eftersom Lollo just kommit hem från London.
Det enda jag kunde tänka under den här tiden var i stort sett att så länge jag umgås med folk eller håller mig sysselsatt så kommer det att gå bra för då kommer jag inte själv tänka efter och börja grubbla på saker och ting.
Problemet var bara att vi inte gjorde något hemma hos Karl, vi lyssnade bara på musik och drack te. Det skulle kunna varit hur mysigt och bra som helst men för mig just då så var det för lite så jag var tvungen att göra något. Alltså stack jag tillbaka till Scala och festade till klockan halv fyra...

Jag vet inte om det bra eller dåligt, det kändes bra så länge jag höll igång vilket jag var tvungen att göra men det kom ju stunder då jag och Rebecka bara tittade på varandra och båda två visste precis hur den andra mådde och vad som cirkulerar i huvudet om vi stannar upp i fem minuter. Sen var det ganska jobbigt med tanke på att Värmlandsteatern är som min familj, jag menar jag har ju sprungit runt bland de här människorna i snart fyra år och jobbat med dem och diskuterat med dem och bara varit. Så när Klas eller Bosse frågar hur jag mår så kan jag liksom inte bara rycka på axlarna och säga jo men det är väl bra, det blir liksom en lång utläggning om min tillfälliga sinnnesstämning m.m. för de nöjer sig inte med något annat.