så var det med det...

Jag kom precis hem från Scala och jag känner att jag behöver få en översikt av de två senaste dagarna så jag skriver ner allt nu, och jag gör det baklänges.

Alltså Scala, jag kom dit fem minuter innan föreställningen slutade och drog på mig medeltidskläder, sprang upp på scenen och gav Pontus en blomma. Han blev förvånad och chockad och vi skrattade länge. Det känns väldigt bra att kunna springa ner till teatern när jag känner för det utan att behöva vara med och arbeta med produktionerna. Jag måste inte vara där jag gör det enbart för att jag vill.
Blomman hade jag fått på UNO som tack för min insatts i att arrangera Regnbågsdagen. Det var en stor middag med unga arrangörer som alla gjort ett stort eller litet projekt med hjälp av UNO under året. Helt fantastiskt faktiskt vi var över 30 personer som satt och minglade, åt god mat och lyssnade på korta tal om varör det är viktigt att sånna som vi finns. Det var i alla fall så jag uppfattade kvällen. Jag hann även prata med Linda och Binar om vad konsekvenserna skulle bli om vi inte lyckade genomföra Stinsenprojektet och det verkar inte som att det kommer bli någon katastrof. Tummen upp för det nu ska vi bara ha en möte med gruppen och se vad alla tycker.

Jag tog sällskap till UNO utav Linn eftersom vi hade suttit på Vilmas och druckit kaffe i två och en halv timme. Jag menar det är ju helt fantastiskt, Linn påpekade att vi nog aldrig har suttit och bara pratat så länge om så mycket olika saker tidigare och det kändes bra. Så otroligt skönt att det faktiskt fungerade, det känns som att vi skulle kunna bygga upp en bra kompisrelation på detta.
Vi träffades på skolan där min lärare precis hade gett mig det fantastiska beskedet om att jag inte behövde komma på lektionen i morogon eftersom jag inte är med i de scener som ska repeteras, fantastiskt jag börjar 11:55 och kan sova ut för första gången sen innan vinterkonferensen!

Igår kom jag hem vid tolvtiden eftersom jag hade varit hemma hos Liisa och sett den bästa filmen på länge nämligen "Harold och Maud" - jag älskade den. Jag kommer defintivt att se den fler gånger men vi får se när det ges tid åt detta. Innan hade vi lekt med hennes webcamera och även det var fantastiskt, precis som Ruff så fick jag ont i magen utav att skratta så mycket. Men Ruff, det blir till att börja samla på Liisas hästkort nu och se vem som får flest :P
Jag cyklade till Liisa för att jag helt enkelt inte hade något bättre för mig, tro det eller ej men jag kom hem vid halv fem efter att jag och Rebecka druckit te på T och hann i och med det för en gångs skull få ordning på min vägg. Den ser äntligen ut så som jag vill ha den, inte rätt färg men rätt saker uppsatta. Det är helt enkelt inte lika plottrigt längre.

Rebecka och jag bestämde oss för att ta en fika i och med tisdagens diskussion på mattelektionen och det var länge sedan som jag haft det så trevligt. Vi fortsatte vår diskussion fast inte på ett lika bittert plan, den här gången pratade vi mer om familjesituationer, julstress och fenomenet att var och en är ansvarig för sina egna handlingar och att man har ett ansvar att göra något med sitt liv. Mycket intressant och jag kände att jag fick saker sagda som jag länge, undermedvetet gått och grubblat på.

Det är väl i stort det som hänt de senaste dagarna förutom att jag gjort sceniskt karaktärsarbets-provet och det känns bra. Jag ber om ursäkt för allas namn som jag nämnt men jag orkar helt enkelt inte tänka på det.

Cyniska tankegångar och självinsikt

Idag på matten utropade jag tyst att jag var lycklig, Rebecka bara tittade på mig och jag förklarade att jag minns vad vi gjorde i kapitel ett och hur man löser problemen. Sen kom vi automatiskt in på ämnet "att vara lycklig".

Man strävar hela sitt liv för att uppnå en sorts lycka vilket är totalt meningslöst för det är något man aldrig kommer få uppleva. Om det inte är olycklig kärlek så har man problem inom familjen, eller så är man inne i en ekonomisk kris, eller så känner man sig exkluderad från sin vänskapskrets eller så startar inte bilen på morgonen. Så vad är det man strävar efter och varför orkar man ens försöka?
Jag sökte in till teater för snart två år sedan för att det var det jag brann för, jag älskade att stå på en scen och få släppa hela verkligheten och bara leva sig in i en roll som inte var jag själv. Nu har jag pluggat i ett och ett halvt år och verkligen grävt ser mig i arbete. Jag pluggar och jobbar och umgås med vänner så mycket att jag inte hinner stanna upp och tänka/känna efter. Jag är säker på att jag om ytterligare ett och halvt år när jag eventuellt söker in till en teaterhögskola kommer inse att detta inte är vad jag vill göra resten av mitt liv men jag kommer inte orka känna efter då heller.
Man planerar hela sitt liv för att alla runtomkring en frågar "vad ska du göra när du blir stor? vad ska du ha för dig efter studenten?" Jag känner att jag bara lever för att planera vad som ska hända sen, allt som är just nu är transportsträcka och sedan när man kommit fram till målet då man skulle vara lycklig en stund så har jag redan börjat på nästa projekt.

Vi berörde även ämnet att vi bara vill umgås med människor som ligger på samma intelligensnivå eftersom det bara är det vi får något utbyte utav. Trots att vi känner att vi har mognat alldeles för mycket på för kort tid så vill vi fortsätta att utvecklas. Det här med att mogna är något jag började lära mig om redan i sjuan, skulle jag komma någonstans så ville jag kunna diskutera med människor och jag ville lära mig nya saker, jag ville ta ansvar och uppleva mig själv som intelligent. Nu har jag insett att det går läskigt fort, förr kunde jag tänka tillbaka på en händelse som hänt ett år tidigare och se mig som väldigt barnslig. Nu räcker det med att jag tänker på något som hänt för bara en månad sen så känner jag att jag har utvecklats sen dess. Detta är bra och positivt i sammanhang där jag umgås med äldre personer vilket jag ofta gör men det är totalt värdelöst i andra sammanhang Till exempel så var jag och Lollo hemma hos en vän som fyllde år för en månad sen, det lektes lekar och vi spelade teater sport men jag och lollo gick hem ganska tidigt för att vi inte orkade med. Det var alldeles för hög ljudnivå och det var för mycket korkade diskussioner som fördes - jag fick inget utbyte av att vara där. Det här är människor som jag umgicks med dagligen för bara ett år sedan men jag har vuxit ifrån dem och det känns inte bra. Jag skäms över att jag ser ner på människor som inte hänger med i diskussioner om politik och internationella problem men jag klarar inte av att lägga mig på deras nivå. Jag känner mig totalt egocentrisk men vet inte vad jag ska göra åt det. Detta är antagligen anledningen till varför jag söker mig till äldre människor, trots att jag alltid har i bakhuvudet att de har mer erfarenhet än jag, har hunnit lära sig mer och upplevt fler sorters händelser så känns det bättre för mig att vara runt dem än många utav mina klasskamrater och andra jämnåriga.

Ungefär här i diskussionen i klassrummet så hade fler klasskamrater börjat lyssna och när jag och Rebecka kramade om varandra för att vi inte har något hopp kvar (för har man en gång börjat vara cynisk och analyser människors beteende och insett att de mer eller mindre alltid bär en mask så är det jävligt svårt att komma ur det tänkte) så började de fråga varför vi var ledsna. Tillslut var vi åtta personer som satt och diskuterade vad man försöker uppleva i livet och varför, men strax därefter slutade lektionen. Man kan säga att vi drog ner humöret och sinnesstämningen ganska ordentligt men vad ska man göra när de frågar vad man diskuterar och väntar sig ett ärligt svar? Alla var dock inte lika överens om att man skulle att ge upp och de klarade inte riktigt av att sätta sig in i hur vi tänkte...

ja jag säger då det

Det har snöat

Det är sjukt hur mycket tid jag har över varje kväll att göra vad jag känner för. Det har ju som ni kanske vet varit en ganska stressig höst eller vad man ska säga. Kanske ordet stressig är en underdrift, men nu kan jag liksom göra saker som jag ofta tänkt att jag borde testa.

Till exempel i söndags så var jag hemma hos min syster och fotade henne + fästman. Efter detta visste jag att det skulle vara tre olika möten på lokalen men jag var inte tvungen att gå till något utav dem. Jag kunde bara åka dit för att säga hej, ta en kaffe och cykla hem igen. Underbart!

Idag har jag bjudit Ruff på middag, tagit en promenad med den samme och sedan lekt med en bild av Lill-T på datorn. (På grund utav min lathet så har jag fortfarande inte fixat något bra program att leka med bilder i så jag kämpade på med paint :D ) Min poäng är att jag aldrig tidigare känt att jag kan ta mig tid att redigera en bild som jag vet att jag har en massa ideér till. Hur bra som helst!

På fredag bär det iväg till Gillersklack :P Jag förstår fortfarande inte hur de över huvudtaget hittade stället men det kommer bli hur bra som helst. Jag är så otroligt pepp och jag ser fram emot att träffa alla vännerna och jag ser fram emot att lära mig en massa nya coola saker och jag längtar!

Tre veckor tidigare så hade det varit löv på träden

Igår var det sista dagen på höstlovet så jag och karl bestämde oss för att ta en höstpromenad. Vi startade hemma hos honom klockan ett och gick alltså från kvarnberget till Råtorpsskogen, tillslut kom vi ut på Våxnäs :P

I tre timmar var vi ute och traskde, pratade, skämtade och fotograferade
så klockan fyra kom vi hem till min far. Hos honom åt vi lite pasta innan vi tänkte ta bussen in till stan klockan fem. Men inte fan skulle vi få ta bussen inte.

Vi träffar världens bittraste bussschaufför, jag ger personen mitt busskort och ber om att få betala för två ungdomar och hen gruffar att jag borde ha ett ungdomskort och inte ett grönt vuxenkort och jag håller med medans mitt kort tas emot. Det komiska är att chauffören sätter in kortet åt fel håll, maskinen piper och människan säger bittert att det inte är några pengar på kortet... Jag orkade inte ta en diskussion så jag säger jaha då går vi då och stiger av bussen. Jag och Karl konstaterar att det var helt enkelt meningen att vi skulle gå hem också så det gjorde vi.