Cyniska tankegångar och självinsikt

Idag på matten utropade jag tyst att jag var lycklig, Rebecka bara tittade på mig och jag förklarade att jag minns vad vi gjorde i kapitel ett och hur man löser problemen. Sen kom vi automatiskt in på ämnet "att vara lycklig".

Man strävar hela sitt liv för att uppnå en sorts lycka vilket är totalt meningslöst för det är något man aldrig kommer få uppleva. Om det inte är olycklig kärlek så har man problem inom familjen, eller så är man inne i en ekonomisk kris, eller så känner man sig exkluderad från sin vänskapskrets eller så startar inte bilen på morgonen. Så vad är det man strävar efter och varför orkar man ens försöka?
Jag sökte in till teater för snart två år sedan för att det var det jag brann för, jag älskade att stå på en scen och få släppa hela verkligheten och bara leva sig in i en roll som inte var jag själv. Nu har jag pluggat i ett och ett halvt år och verkligen grävt ser mig i arbete. Jag pluggar och jobbar och umgås med vänner så mycket att jag inte hinner stanna upp och tänka/känna efter. Jag är säker på att jag om ytterligare ett och halvt år när jag eventuellt söker in till en teaterhögskola kommer inse att detta inte är vad jag vill göra resten av mitt liv men jag kommer inte orka känna efter då heller.
Man planerar hela sitt liv för att alla runtomkring en frågar "vad ska du göra när du blir stor? vad ska du ha för dig efter studenten?" Jag känner att jag bara lever för att planera vad som ska hända sen, allt som är just nu är transportsträcka och sedan när man kommit fram till målet då man skulle vara lycklig en stund så har jag redan börjat på nästa projekt.

Vi berörde även ämnet att vi bara vill umgås med människor som ligger på samma intelligensnivå eftersom det bara är det vi får något utbyte utav. Trots att vi känner att vi har mognat alldeles för mycket på för kort tid så vill vi fortsätta att utvecklas. Det här med att mogna är något jag började lära mig om redan i sjuan, skulle jag komma någonstans så ville jag kunna diskutera med människor och jag ville lära mig nya saker, jag ville ta ansvar och uppleva mig själv som intelligent. Nu har jag insett att det går läskigt fort, förr kunde jag tänka tillbaka på en händelse som hänt ett år tidigare och se mig som väldigt barnslig. Nu räcker det med att jag tänker på något som hänt för bara en månad sen så känner jag att jag har utvecklats sen dess. Detta är bra och positivt i sammanhang där jag umgås med äldre personer vilket jag ofta gör men det är totalt värdelöst i andra sammanhang Till exempel så var jag och Lollo hemma hos en vän som fyllde år för en månad sen, det lektes lekar och vi spelade teater sport men jag och lollo gick hem ganska tidigt för att vi inte orkade med. Det var alldeles för hög ljudnivå och det var för mycket korkade diskussioner som fördes - jag fick inget utbyte av att vara där. Det här är människor som jag umgicks med dagligen för bara ett år sedan men jag har vuxit ifrån dem och det känns inte bra. Jag skäms över att jag ser ner på människor som inte hänger med i diskussioner om politik och internationella problem men jag klarar inte av att lägga mig på deras nivå. Jag känner mig totalt egocentrisk men vet inte vad jag ska göra åt det. Detta är antagligen anledningen till varför jag söker mig till äldre människor, trots att jag alltid har i bakhuvudet att de har mer erfarenhet än jag, har hunnit lära sig mer och upplevt fler sorters händelser så känns det bättre för mig att vara runt dem än många utav mina klasskamrater och andra jämnåriga.

Ungefär här i diskussionen i klassrummet så hade fler klasskamrater börjat lyssna och när jag och Rebecka kramade om varandra för att vi inte har något hopp kvar (för har man en gång börjat vara cynisk och analyser människors beteende och insett att de mer eller mindre alltid bär en mask så är det jävligt svårt att komma ur det tänkte) så började de fråga varför vi var ledsna. Tillslut var vi åtta personer som satt och diskuterade vad man försöker uppleva i livet och varför, men strax därefter slutade lektionen. Man kan säga att vi drog ner humöret och sinnesstämningen ganska ordentligt men vad ska man göra när de frågar vad man diskuterar och väntar sig ett ärligt svar? Alla var dock inte lika överens om att man skulle att ge upp och de klarade inte riktigt av att sätta sig in i hur vi tänkte...

ja jag säger då det