Bara så du vet!

Jag vill bara poängtera att jag har druckit alkohol fem gånger sen den 17 september och blivit full tre utav de gångerna. Och jag har klarat mig exakt lika bra som mina vänner som är ute och super minst en gång i veckan... ja just det.. alltså jag ser inte ner på mina vänner för att de dricker alkohol men jag vill liksom uppmärksamma att det går att hitta på saker att göra under helgerna även utan sprit liksom... Även om jag kan bli lite så där att, vad fan har jag gjort alla helger egentligen när mina vänner är på fest....

jag vet inte vart jag vill komma men nu har jag sagt det i alla fall....

Det känns som april i Stockholm

Jag har verkligen haft två fantastiska dagar. Igår när jag och Pontus var i Stockholm så var allt så lagom på något sätt. Vi var framme vid tolv, tog en promenad och träffade kimpe, åt, träffade rebecka och fick uppdatera henne om allt konstigt som hände under fredagskvällen. Sen sprang vi (typ) till Södersjukhuset och hann precis säga hej till Tove och hennes lilla oskyldiga skitunge. Efter det en sanbbvisit på "Guldbröllopshemmet" för att träffa puttelumps farmor.
Det var så fantastiskt och underligt på samma gång att först spendera 15 minuter med ett barn som endast är två dagar gamal (kan man skriva gamal?) och inse att inte ens jag kan klaga på den ungen för han har inte har någonting över huvud taget på sitt samvete. Och efter mindre än en halvtimme senare sitta på ett hem med en gamal kvinna som Pontus så fint förklarade är "på livets absolut senaste höst". Det blev så underliga kontraster att jag inte riktigt kan få grepp om det.

Vi var hemma redan vid åtta och klockan tio tog jag en promenad med Karl å Lollo. Perfekt.

Idag har jag haft ballett, det var asgrymt och jag ansträngde mig till bristningsgränsen. Jag trodde att jag skulle dö när jag stod och sträckte på ståbenet i den fjärde passén på rad. Efteråt åkte jag till skolan och vi fick äntligen börja jobba lite självständigt på en av Iffs dryga lektioner. detta kommer bli asbra trots Antons negativa komentarer. Sen var det väldigt mysigt att alla var så glada, fast man kan ju diskuter om de var glada "trots" eller "tack vare" händelserna i fredags :P

Sen var det dags, mitt första möte med herr Svärd. Jag var apnervös och ville springa till hans kontor samtidigt som jag verkligen inte ville lämna lektionssalen. Jag fick peppande ord och kramar av i stort sett alla, till och med min kusin stannade upp i caféterian och önskade mig lycka till. Jag satt i väntsalen en halvtimme innan jag skulle vara där och var tvungen att hålla kontakt med Kimpe för att inte pissa på mig.
Men allting gick jättebra och herr Svärd är en jättetrevlig gamal gubbe... verkar det som hittils i alla fall.

Jag mår hur bra som helst just nu!

[x] vänner - kärlek [ ]

Ibland är det väldigt skönt att bara vara och sitta med sina vänner och diskutera struntsaker som navelludd och dra nostalgiska citat också.

Julkänslan börjar krypa fram

Idag har jag varit på luciatåg på Lill-Ts skola. Bara det att det är den 5:e december och över en vecka kvar till lucia gjorde mig skeptisk men det klart jag ska dit och titta på de duktiga ungarna. Det kliade i hela mig av att vara där, det sprang omkring barn överallt och de var sinnessjukt högljudda. Nu är det min tur att låta motsägelsefull men jag antar att det är så barn är mest och det är fantastiskt. Jag säger inte att jag tycker om barn för det gör jag inte, det kliade som sagt i hela mig när ungjävlarna sprang in i mig utan att be om ursäkt. Det jag försöker säga är att det var fint att se att de inte brydde sig, ja alltså det gjorde mig inget att de inte bad om ursäkt så länge jag tänkte på att det antagligen beror på att de inte har fått samhällets krav slängde på sig, än.
Den absolut största stjärnan utav alla de barn som stod på Herrhagsskolans lilla aulascen var den minsta utav pepparkakorna. Alla utom den här ungen stod raka, stilla och ordentliga som Staffanstjärnor under tiden som de sjöng alla fina små kristna adventssånger. Grabben som hade hela min uppmärksamhet stod och dansade i takt till låtarna och satte sig på huk när det blev för jobbigt att stå upp, ja fram till att någon utav lärarna blängde på honom tills han skärpte till sig så klart. Jag tycker att han var alldeles fantastisk, jag älskar honom. Jag skulle också vilja sätta mig ner om jag blir trött i bena trots att jag står i ett luciatåg men det gör jag inte, man får liksom inte det. Tråkigt skulle jag vilja påstå, det är ju inte direkt som att han har valt att stå där framme, ungen var max fyra år och den största stjärnan av dem alla.

När jag satt uppe i förskoleklassrummet med alla bokstäver, siffror och teckningar på väggarna och drack kaffe tillsammans med Sys, sambon, mamma och Lill-T med klasskamrater så drabbades jag av en fruktansvärd nostalgi . Jag längtade tillbaka till min trygga vardag med hela familjen Persson samlad i huset i Skattkärr sittandes i vardagsrummet och spela TP, då mitt största problem i världen var att en av mina vänner inte kunde leka med mig följande dag. I och med denna nostalgitripp så insåg jag just att jag har kvar mina akvarellblock och pennor nere i källaren.
Nu har jag målat en akvarellbild för första gången på nio år och här är resultatet, inte riktigt så bra som jag minns det men i alla fall.

Halsont och feberyra

En väldigt behaglig dag detta, måste jag säga. Efter att vridit mig i min säng på grund av feber mellan halv nio och sju gick jag till slut upp, duschade och upptäckte att jag inte kunde prata eller svälja. Toppen, jag sjukanmälde mig och gick å la mig igen, klockan tolv orkade jag inte ligga kvar i sängen utan gick upp och tvingade i mig två smörgåsar. Det var alltså det första jag lyckades äta på 24 timmar.



Ungefär vid den här tiden bestämde jag mig för att sluta tycka synd om mig själv och gå för att hämta Tindra på fritids, det var riktigt mysigt att gå med henne över herrhagen i vintersolen och prata om hur dagen varit och vilka sånger de sjunger i luciatåget på väg hem till syster för att dricka kaffe (trots min värkande hals). Vi spelade även Buzz till PS2 och åt glass och jag tog ett bad för första gången på typ ett år! Jag orkade ligga kvar i det där varma vattnet i typ en kvart sen trodde jag att jag skulle dö, så jag gick upp och nu ligger Lill-T i badet istället och leker. Snart kommer syster med sambo tillbaka och då blir jag bjuden på middag, detta är helt fantastiskt. Man kanske borde vara sjuk fler gånger.

Jag vågar inte stanna upp

Klockan är tre på dagen och jag gick upp för bara en timme sedan. Igår var det avslutningsfest på Kung Erik och Bröderna Lejonhjärta och efter många om och men så bestämde jag mig för att gå dit.

Egentligen skulle jag har varit på soltorget igår och sålt röda band men som sagt så ringde Leif aldrig tillbaka, hur som helst. Efter att mamma och Lill-T stuckit hemifrån så satt jag ensam kvar och kunde inte komma fram till hur jag mådde. Jag upptäckte att jag inte klarade av att vara ensam utan att ha något och göra så när Karl ringde så var det min räddning. Vi umgicks fram till halv sju då jag stack till Scala och tittade på föreställningen och delade ut blommor, sen återvände jag till Karl eftersom Lollo just kommit hem från London.
Det enda jag kunde tänka under den här tiden var i stort sett att så länge jag umgås med folk eller håller mig sysselsatt så kommer det att gå bra för då kommer jag inte själv tänka efter och börja grubbla på saker och ting.
Problemet var bara att vi inte gjorde något hemma hos Karl, vi lyssnade bara på musik och drack te. Det skulle kunna varit hur mysigt och bra som helst men för mig just då så var det för lite så jag var tvungen att göra något. Alltså stack jag tillbaka till Scala och festade till klockan halv fyra...

Jag vet inte om det bra eller dåligt, det kändes bra så länge jag höll igång vilket jag var tvungen att göra men det kom ju stunder då jag och Rebecka bara tittade på varandra och båda två visste precis hur den andra mådde och vad som cirkulerar i huvudet om vi stannar upp i fem minuter. Sen var det ganska jobbigt med tanke på att Värmlandsteatern är som min familj, jag menar jag har ju sprungit runt bland de här människorna i snart fyra år och jobbat med dem och diskuterat med dem och bara varit. Så när Klas eller Bosse frågar hur jag mår så kan jag liksom inte bara rycka på axlarna och säga jo men det är väl bra, det blir liksom en lång utläggning om min tillfälliga sinnnesstämning m.m. för de nöjer sig inte med något annat.

Bara snön som saknas

En fantastisk förmiddag så här långt! Jag blev väckt lagom till melodikrysset där jag överraskade min mor genom att veta att låten som spelas är "Stad i ljus" och alltså ska ordet stad stå på vågrät 7. En snabb dusch och efter det ringde jag Leif för att kolla när man ska vara var om man vill sälja röda band, eftersom han precis hade vaknat så skulle han ringa tillbaka när han visste var vi skulle få tag på ett bord och när han har köpt glögg. Nu är klockan halv tre och han har inte ringt än... Ja jag säger då det, den styrelsen alltså...

Eftersom det gick så otroligt lång tid utan att han hörde av sig så bestämde jag mig för att baka med Lill-T och mamma. Det var hur mysigt som helst, att helt plötsligt inte ha någonting att göra och alltså göra vad jag kände för. Vi gjorde en massa lussekatter och jag och Lill-T dansade till julmusik, underbart.

Nu under tiden som jag sitter här och skriver så hörde jag att det knäppte i en tidning som låg i korgen bredvid mig... underligt tänkte jag och kollade efter. Tro det eller ej men det droppade vatten från taket! Det kanske är på tiden att vår älskade hyresvärd gör något åt det här huset nu. Helst innan taket rasar igenom.

Jag har växt om mamma!

så var det med det...

Jag kom precis hem från Scala och jag känner att jag behöver få en översikt av de två senaste dagarna så jag skriver ner allt nu, och jag gör det baklänges.

Alltså Scala, jag kom dit fem minuter innan föreställningen slutade och drog på mig medeltidskläder, sprang upp på scenen och gav Pontus en blomma. Han blev förvånad och chockad och vi skrattade länge. Det känns väldigt bra att kunna springa ner till teatern när jag känner för det utan att behöva vara med och arbeta med produktionerna. Jag måste inte vara där jag gör det enbart för att jag vill.
Blomman hade jag fått på UNO som tack för min insatts i att arrangera Regnbågsdagen. Det var en stor middag med unga arrangörer som alla gjort ett stort eller litet projekt med hjälp av UNO under året. Helt fantastiskt faktiskt vi var över 30 personer som satt och minglade, åt god mat och lyssnade på korta tal om varör det är viktigt att sånna som vi finns. Det var i alla fall så jag uppfattade kvällen. Jag hann även prata med Linda och Binar om vad konsekvenserna skulle bli om vi inte lyckade genomföra Stinsenprojektet och det verkar inte som att det kommer bli någon katastrof. Tummen upp för det nu ska vi bara ha en möte med gruppen och se vad alla tycker.

Jag tog sällskap till UNO utav Linn eftersom vi hade suttit på Vilmas och druckit kaffe i två och en halv timme. Jag menar det är ju helt fantastiskt, Linn påpekade att vi nog aldrig har suttit och bara pratat så länge om så mycket olika saker tidigare och det kändes bra. Så otroligt skönt att det faktiskt fungerade, det känns som att vi skulle kunna bygga upp en bra kompisrelation på detta.
Vi träffades på skolan där min lärare precis hade gett mig det fantastiska beskedet om att jag inte behövde komma på lektionen i morogon eftersom jag inte är med i de scener som ska repeteras, fantastiskt jag börjar 11:55 och kan sova ut för första gången sen innan vinterkonferensen!

Igår kom jag hem vid tolvtiden eftersom jag hade varit hemma hos Liisa och sett den bästa filmen på länge nämligen "Harold och Maud" - jag älskade den. Jag kommer defintivt att se den fler gånger men vi får se när det ges tid åt detta. Innan hade vi lekt med hennes webcamera och även det var fantastiskt, precis som Ruff så fick jag ont i magen utav att skratta så mycket. Men Ruff, det blir till att börja samla på Liisas hästkort nu och se vem som får flest :P
Jag cyklade till Liisa för att jag helt enkelt inte hade något bättre för mig, tro det eller ej men jag kom hem vid halv fem efter att jag och Rebecka druckit te på T och hann i och med det för en gångs skull få ordning på min vägg. Den ser äntligen ut så som jag vill ha den, inte rätt färg men rätt saker uppsatta. Det är helt enkelt inte lika plottrigt längre.

Rebecka och jag bestämde oss för att ta en fika i och med tisdagens diskussion på mattelektionen och det var länge sedan som jag haft det så trevligt. Vi fortsatte vår diskussion fast inte på ett lika bittert plan, den här gången pratade vi mer om familjesituationer, julstress och fenomenet att var och en är ansvarig för sina egna handlingar och att man har ett ansvar att göra något med sitt liv. Mycket intressant och jag kände att jag fick saker sagda som jag länge, undermedvetet gått och grubblat på.

Det är väl i stort det som hänt de senaste dagarna förutom att jag gjort sceniskt karaktärsarbets-provet och det känns bra. Jag ber om ursäkt för allas namn som jag nämnt men jag orkar helt enkelt inte tänka på det.

Cyniska tankegångar och självinsikt

Idag på matten utropade jag tyst att jag var lycklig, Rebecka bara tittade på mig och jag förklarade att jag minns vad vi gjorde i kapitel ett och hur man löser problemen. Sen kom vi automatiskt in på ämnet "att vara lycklig".

Man strävar hela sitt liv för att uppnå en sorts lycka vilket är totalt meningslöst för det är något man aldrig kommer få uppleva. Om det inte är olycklig kärlek så har man problem inom familjen, eller så är man inne i en ekonomisk kris, eller så känner man sig exkluderad från sin vänskapskrets eller så startar inte bilen på morgonen. Så vad är det man strävar efter och varför orkar man ens försöka?
Jag sökte in till teater för snart två år sedan för att det var det jag brann för, jag älskade att stå på en scen och få släppa hela verkligheten och bara leva sig in i en roll som inte var jag själv. Nu har jag pluggat i ett och ett halvt år och verkligen grävt ser mig i arbete. Jag pluggar och jobbar och umgås med vänner så mycket att jag inte hinner stanna upp och tänka/känna efter. Jag är säker på att jag om ytterligare ett och halvt år när jag eventuellt söker in till en teaterhögskola kommer inse att detta inte är vad jag vill göra resten av mitt liv men jag kommer inte orka känna efter då heller.
Man planerar hela sitt liv för att alla runtomkring en frågar "vad ska du göra när du blir stor? vad ska du ha för dig efter studenten?" Jag känner att jag bara lever för att planera vad som ska hända sen, allt som är just nu är transportsträcka och sedan när man kommit fram till målet då man skulle vara lycklig en stund så har jag redan börjat på nästa projekt.

Vi berörde även ämnet att vi bara vill umgås med människor som ligger på samma intelligensnivå eftersom det bara är det vi får något utbyte utav. Trots att vi känner att vi har mognat alldeles för mycket på för kort tid så vill vi fortsätta att utvecklas. Det här med att mogna är något jag började lära mig om redan i sjuan, skulle jag komma någonstans så ville jag kunna diskutera med människor och jag ville lära mig nya saker, jag ville ta ansvar och uppleva mig själv som intelligent. Nu har jag insett att det går läskigt fort, förr kunde jag tänka tillbaka på en händelse som hänt ett år tidigare och se mig som väldigt barnslig. Nu räcker det med att jag tänker på något som hänt för bara en månad sen så känner jag att jag har utvecklats sen dess. Detta är bra och positivt i sammanhang där jag umgås med äldre personer vilket jag ofta gör men det är totalt värdelöst i andra sammanhang Till exempel så var jag och Lollo hemma hos en vän som fyllde år för en månad sen, det lektes lekar och vi spelade teater sport men jag och lollo gick hem ganska tidigt för att vi inte orkade med. Det var alldeles för hög ljudnivå och det var för mycket korkade diskussioner som fördes - jag fick inget utbyte av att vara där. Det här är människor som jag umgicks med dagligen för bara ett år sedan men jag har vuxit ifrån dem och det känns inte bra. Jag skäms över att jag ser ner på människor som inte hänger med i diskussioner om politik och internationella problem men jag klarar inte av att lägga mig på deras nivå. Jag känner mig totalt egocentrisk men vet inte vad jag ska göra åt det. Detta är antagligen anledningen till varför jag söker mig till äldre människor, trots att jag alltid har i bakhuvudet att de har mer erfarenhet än jag, har hunnit lära sig mer och upplevt fler sorters händelser så känns det bättre för mig att vara runt dem än många utav mina klasskamrater och andra jämnåriga.

Ungefär här i diskussionen i klassrummet så hade fler klasskamrater börjat lyssna och när jag och Rebecka kramade om varandra för att vi inte har något hopp kvar (för har man en gång börjat vara cynisk och analyser människors beteende och insett att de mer eller mindre alltid bär en mask så är det jävligt svårt att komma ur det tänkte) så började de fråga varför vi var ledsna. Tillslut var vi åtta personer som satt och diskuterade vad man försöker uppleva i livet och varför, men strax därefter slutade lektionen. Man kan säga att vi drog ner humöret och sinnesstämningen ganska ordentligt men vad ska man göra när de frågar vad man diskuterar och väntar sig ett ärligt svar? Alla var dock inte lika överens om att man skulle att ge upp och de klarade inte riktigt av att sätta sig in i hur vi tänkte...

ja jag säger då det

Det har snöat

Det är sjukt hur mycket tid jag har över varje kväll att göra vad jag känner för. Det har ju som ni kanske vet varit en ganska stressig höst eller vad man ska säga. Kanske ordet stressig är en underdrift, men nu kan jag liksom göra saker som jag ofta tänkt att jag borde testa.

Till exempel i söndags så var jag hemma hos min syster och fotade henne + fästman. Efter detta visste jag att det skulle vara tre olika möten på lokalen men jag var inte tvungen att gå till något utav dem. Jag kunde bara åka dit för att säga hej, ta en kaffe och cykla hem igen. Underbart!

Idag har jag bjudit Ruff på middag, tagit en promenad med den samme och sedan lekt med en bild av Lill-T på datorn. (På grund utav min lathet så har jag fortfarande inte fixat något bra program att leka med bilder i så jag kämpade på med paint :D ) Min poäng är att jag aldrig tidigare känt att jag kan ta mig tid att redigera en bild som jag vet att jag har en massa ideér till. Hur bra som helst!

På fredag bär det iväg till Gillersklack :P Jag förstår fortfarande inte hur de över huvudtaget hittade stället men det kommer bli hur bra som helst. Jag är så otroligt pepp och jag ser fram emot att träffa alla vännerna och jag ser fram emot att lära mig en massa nya coola saker och jag längtar!

Tre veckor tidigare så hade det varit löv på träden

Igår var det sista dagen på höstlovet så jag och karl bestämde oss för att ta en höstpromenad. Vi startade hemma hos honom klockan ett och gick alltså från kvarnberget till Råtorpsskogen, tillslut kom vi ut på Våxnäs :P

I tre timmar var vi ute och traskde, pratade, skämtade och fotograferade
så klockan fyra kom vi hem till min far. Hos honom åt vi lite pasta innan vi tänkte ta bussen in till stan klockan fem. Men inte fan skulle vi få ta bussen inte.

Vi träffar världens bittraste bussschaufför, jag ger personen mitt busskort och ber om att få betala för två ungdomar och hen gruffar att jag borde ha ett ungdomskort och inte ett grönt vuxenkort och jag håller med medans mitt kort tas emot. Det komiska är att chauffören sätter in kortet åt fel håll, maskinen piper och människan säger bittert att det inte är några pengar på kortet... Jag orkade inte ta en diskussion så jag säger jaha då går vi då och stiger av bussen. Jag och Karl konstaterar att det var helt enkelt meningen att vi skulle gå hem också så det gjorde vi.

Med Bondmusiken i huvudet

Nu sitter jag hemma i soffan och min syster har precis gått och lagt sig. Jag har haft en mysig, spännande dag och jag är helt slut i hela kroppen.

Vid fyra cyklade jag hem till tjockissyrran och fikade med henne, Charlie och mamma. Efter två koppar kaffe skar vi ut ett gulligt och ett läskigt ansikte i två pumpor, mycket ro givande syssla. Det blev korvstroganoff och ris till middag och när jag nästan hade ätit upp ringde Pontus och frågade vad jag hade på mig för kläder sen cyklade jag hem till honom.
eller att vi skulle fått se en avrättning genom ett av Han och Robert hade planen att smyga runt på Lambergets industriområde och det lät ju som en bra idé. I två timmar var vi ute och smög runt bland gigantiska, rostiga maskindelar och vi skyndade oss upp och ner för en massa olika stegar i skydd av byggnadernas skuggor. Det enda som saknades för att adrenalinet skulle pumpat ännu fortare var svartklädda vakter med k-pisttakfönstrena. Det absolut coolaste som vi hittade var en tio meter djup grotta rakt in i lambergsberget.

Nu ska jag snart gå och lägga mig bredvid min norska syster och läsa lite ur min braiga bok sen ska jag sova.

Vi hörs!

och ute faller löven

Idag har jag fikat med min underbara och snygga kompis från landet. Det är underligt hur en person kan fastna så i minnet, jag minns varenda minut vi har tillbringat tillsammans men tyvärr så har de blivit väldigt få de närmaste åren. Nu för tiden bor hon längre bort än någonsin och jag vågar inte alltid ringa till henne när jag känner att jag vill göra det.

Det var Alice som sa till mig att de skulle ses på stan och hon frågade om jag ville med. Självklart sa jag ja men sen blev jag nervös och tänkte att hon kanske inte vill träffa mig för om hon ville det skulle hon väl ha ringt. För säkerhets skull så frågade jag Alice innan och berättade att hon redan hade frågat om det var ok att jag följde med och vår vän hade sagt ja.


För ca ett år sedan så sa jag till min bäste vän att hon är en person som jag alltid kommer vara förälskad i, han svarade bara att han förstod vad jag menade även om han tyckte det var lite konstigt men han trodde sig ha samma känslor för en tjej han hade träffat ett halvår innan.
Hur som helst så stämmer det där fortfarande jag blev lycklig när jag såg henne på stan och kramen och pussen hon gav mig känns fortfarande.

Det är spännande och intressant, vi har känt varandra i tre eller fyra år och jag har alltid haft samma känslor för henne. Ibland inser jag att hon känner samma sak men vi har aldrig pratat om det och jag är säker på att vi aldrig kommer bli ett par. Som sagt, intressant.

Nu ska jag äta mat och sen ska jag cykla iväg till Scala för att kolla på genrepet för Kung Erik, fy fan vilken häftig musikal!

Andra växeln

Regnbågsdagen gick bra och jag har hunnit pusta ut sen dess. Jag hade lite panik under söndag och måndag eftersom det tog ett tag att komma in i det här att inte ha något att göra. Jag var i stort sett utslagen båda de dagarna från att jag träffade Karl och Lollo vid älven fram till att jag och L vaknade tisdagmorgon.

Och vilken dag det blev, vi hade en underbar bilresa med någon timmes sömn och tre Lword avsnitt. Väl framme i Olso träffade vi både Charlie, Ussuss och Jake och vi gick i en massa affärer, rökte en massa cigaretter och tog det väldigt lugnt.

Så onsdag och torsdag var jag alltså tillbaka i skolan (det var lite svårt att förklara för min mentor varför jag hade åkt till Norge helt plötsligt men jag tror att han förstod till slut) och i torsdagskväll var jag social och umgicks med Sjöberg, Lindén o Robertsson och alla de andra på teatern. Det var helt underbart.

Jag tror att det här kommer gå bra nu om jag bara tar det lugnt med att växla upp. Just nu känns det som att jag är upp i tvåans växel och under lovet lär jag komma upp i trean med tanke på att jag borde plugga och umgås och så där. Jag klarar nog av att hålla den växeln veckan därefter också eftersom vi inte har speciellt många lektioner men däremot så har jag en massa möten.

en känsla finns kvar, saknad

Dödssyndare?

En av mina närmaste vänner anser att den absolut värsta dödssynden i dagens samhälle är likgiltighet. Att det är de som bara står och ser på utan att bry sig är de som förstör samhället. Jag kan hålla med på alla punkter men jag är rädd att jag själv börjar bli den sortens person som inte bryr sig.

Idag skulle det ha varit medlemsmöte på lokalen och jag var här en kvart innan för att hinna snacka med Jessica. Jag får reda på att mötet är uppskjutet till den 18:e, jag rycker på axlarna och sätter mig på kontoret. Jag blir inte ens trött på att det alltid är så när det kommer till de vuxnas möten, att de aldrig kan se tilla att ta sig tid för förbundet.

Eller som i fredags, någonstans inom vet jag att det är en av de sämsta saker jag kan göra och att det är riktigt illa med tanke på att det inte var första gången och jag är även medveten om konsekvenserna. Hade det varit för ett par månader sedan så hade jag antalgigen mått skitdåligt idag, fast för det första så hade jag nog inte gjort det över huvudtaget. Idag så berör det mig inte alls. Resultatet spelar mig ingen som helst roll, jag står likgiltig inför det och jag skäms inte.

Bra eller dåligt kan man fråga sig, det klart att man ska stå för vad man gör men å andra sidan så finns det vissa saker man inte ska göra. Just nu så bryr jag mig inte om det.

Jag snackade med Karl för några veckor sedan om att jag har slutat ha känslor kring saker och ting, det tar för mycket energi att känna efter, att bry sig och att visa att man tycker om någon. Eller snarare att jag inte längre vet om jag tycker om någon.

Det klart att jag tycker om personer det är inte så jag menar, jag menar att jag inte känner vad jag tycker. Som sagt att jag står likgiltig inför allt.

Karl tittade på mig med riktigt sorgens blick och sa "have you lost the sensation of music?" han såg uppriktigt ledsen ut men jag ryckte bara på axlarna.

vänta några månader

Jag har ont i huvudet och är tät i näsan

Jag har inte tid att bli sjuk just nu!

Det är svinkallt ute så snart börjar det nog snöa.



Jag är rädd för mig själv nu för tiden, jag förstår verkligen inte hur mitt humör och min sinnesstämning kan skifta som den gör. Just nu mår jag så jävla dåligt och jag är verkligen ledsen. Jag förstår inte varför över huvudtaget men jag har gråtit två timmar i streck nu.



Jag vet inte om det började redan natten till idag. Jag vaknade någon gång vid tretiden och insåg att jag grät. Det var första gången jag hade en mardröm på hur många år som helst och det var skitjobbigt. Jag vet inte hur jag ska hantera det samtidigt känns det ganska barnsligt - fråga mig inte varför.



Någon sa nån gång att man aldrig känner sig så ensam som när man mår riktigt dåligt. Det stämmer extremt bra, det spelar ingen roll att jag vet att jag har en massa vänner och släktingar som har sagt att det bara är att ringa för jag kommer mig verkligen inte för det. Samtidigt som jag tror att ingen bryr sig, eller snarare att jag inte kan förstå varför någon skulle orka/hinna bry sig. Har inte de också en massa saker för sig som de måste fixa.


Jag orkar inte med det här just, ledsen är inte en känsla jag är van vid.

Bra grejer!

Jag har fått tid hos överläkaren nu! Jag är hysteriskt på topp och det känns bra att inte ha blivit borttappad bland alla remisser. Affischerna är klara och upptryckta inför Regnbågsdagen den 20:e och UNO står för mat och marknadsföringskostnaderna! Vår styrelse har en massa bra grejer på gång och jag har inte ansvaret för något utav det, typ i alla fall :P (Jag är i alla fall relativt duktig på att lyssna på min kurator) Jag har fått ordning på mitt rum och har äntligen fått ner disneyflaggan som jag är sjukt trött på! Jag ska äntligen börja jobba på studiefrämjandet igen och även om det handlar om barn så har jag saknat det. Valberedningen är klara med förslaget till teaterns nya styrelse, bara ett avslutande möte som saknas. Och en av mina bästa vänner har spelning på lördag och jag ser fram emot att sitta och lyssna på hans låtar från de gamla och den nya skivan :D Som sagt, jag är på topp håll tummarna för att det håller i sig.


Det enda som är värdelöst just nu är matten och jag måste intala mig själv hur mycket negativt det finns med att ta bort kursen...

För övrigt har jag haft en jättetrevlig kväll, en barndomspolare var i stan så vi satt och drack kaffe, åt kladdkaka och diskuterade gamla minnen innan vi gick ut och fotade tillsammans Mycket trevligt

ny på håret

Fick i uppdrag av älskade, stöttande syster att lägga upp bilder på nya frisyren, så här ser jag ut nu flr tiden.

I have fucked it up, again...

Jag fattar fan inte hur jag lyckas men på något sätt så krånglar jag till saker och ting jävligt mycket för mig själv. Man kan ju tycka att jag har nog med saker att tänka på och fundera över och så dyker det upp en sån här grej och som den idiot jag är så säger jag så klart inte nej. Detta handlar inte om att jag har mycket att göra när det gäller förbundet, skolan, jobbet, körkortet, kompisarna och valberedningen detta handlar om en helt annan grej. Det är inte direkt som att jag har det lätt som det är med mitt psyke heller om man tänker igenom allt jag går och funderar över och alla de andra grejerna som gör att jag mår piss ena dagen och är på topp den andra. Varför kan jag inte bara visa att det inte är en bra idé så att saker och ting inte går över styr. Jag blir så jävla förbannad på mig själv så det är sanslöst, vad fan ska jag göra?!



Det värsta är att jag trots allt känner mig själv så pass bra att jag inte kommer säga nej senare heller. Jag kommer låta det fortsätta tills det har gått för långt. Jag kommer fortsätta tills min värld faller i biter och då kan man ju säga att det är försent att göra något åt det.



Jag är en jävla idiot.

varså goda

Jag har fått ganska myckt negativ respons på mitt inlägg om ungjävlen så jag antar att jag måste tillägga:

Jag tycker inte illa om alla barn det finns söta ungar också, jag gillar de jag känner så jag ska kanske inte dra alla över en kam men hittils vet jag fyra ungar som jag verkligen tycker om. Fem om man räknar med Dante, fast jag anser inte att han gills.

vi håller tummarna

Just nu mår jag jättebra men jag funderar på hur länge det kommer hålla i sig. Jag har en känsla av att allting snart kommer att brista och att jag kommer bryta ihop totalt. För att förhindra detta så försöker jag gå runt och tänka att jag ska ta en sak i taget, jag funderar inte på vad jag ska göra nästa dag och jag försöker tänka bort alla måsten. Med andra ord så tänker jag att jag skulle kunna eller vill göra saker och ting i stället för att tänka, jag måste göra det här.

Det funkar jättebra det är bara ett litet problem, nämligen skolan. I skolan finns det enbart en massa måsten, man måste komma i tid, man måste räkna ett visst antal tal på mattelektionen och man måste se glad ut och vara trevlig. Detta förstör det lilla, simpla system som jag har i mitt huvud för att inte kollapsa.

blää

Idag gjorde min lärare den värsta tänkbara hämnden mot mig någon över huvud taget kan komma på.
Jag hade haft en ganska seg dag med tanke på att vi hade en mattelektion på schemat och det är något som jag, av någon anledning inte klarar av nu för tiden. Så när jag anländer till min teaterlektion så sätter jag mig med de vänner jag känner mig trygg med och lutar mig tillbaka några minuter och efter ett tag kommer min lärare in. Med sig bärandes på sin arm har han en äcklig, liten, snorig unge!

Jag måste bara få fråga, är det ens tillåtet att ta med sina små kräk till jobbet? Jag menar speciellt om man jobbar som lärare och ungen är typ ett år och snorar?! Jag blev i alla fall ganska, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det kanske räcker med irriterad. Nej förresten snarare obekväm eller äcklad.

Hur som helst så var de bara kvar i drygt en halvtimme för sen tog min lärare ungen och försvann så vi fick avsluta lektionen själva. Jag äger bara usch...

så slutade det

Jag var sjukt rastlös hela den här förmiddagen också så efter många om och men så gick jag ut för att ta den där jävla springturen. Jag drog på mig pappas träningskläder, allt utom korna var fyra storlekar för stort förutom skorna som bara var tre storlekar förstora och så bar det iväg. Jag började med att gå till våxnäshallen sen satte jag igång med springandet. Och hör och häpna jag ljög när jag sa att jag klarar max tio minuter för att jag sprang i 20min! Det röda på kartan är den streckan jag sprang och precis som jag sa till Ruff så var det sjukt läskigt. Jag hade ingen aning om var jag var eller när jag skulle komma tillbaka till punkten jag började på eller om jag överhuvudtaget skulle komma fram till punkten jag började på.

Nu bjöd Pappa mig på mat :P Det är jättekonstigt att jag inte har umgåtts mer med honom de senaste åren, vi kommer jättebra överens och jag inser nu att jag faktiskt har saknat honom.

Nu ska vi snart hem till Tindra och fira hennes födelsedag, det var länge sen jag träffade henne så det ska bli kul.

så gick det med det

Fram till ungefär nu har dagen gått lysande. Jag vaknade vid tio och hade i och med det sovit elva timmar, jag duschade, åt en ordentlig frukost och la mig för att titta på film, James Bond - Dr NO. Efter filmen skrev jag min svenskuppgift och mailade den till min lärare sen tog jag bussen hem till mor för att hämta rena kläder och ett par böcker.
En underbar dag, men nu har jag suttit här i farsgubbens soffa i tre timmar och inte gjort någonting, ok jag har ätit lunch och jag har laddat upp bilder men utöver det, ingenting. Jag vet att det var det som var poängen med hela den här helgen men jag klarar inte av det! Jag är så jävla rastlös och jag orkar inte sätta igång med varken matten eller det sceniska karaktärsarbetet. Inte nog med det, jag har ett sinnessjukt nikotinsug också!

Så nu har jag bett Ruff komma hit, det är två timmar kvar tills han kommer.

Rehabilitering?

Nu börjar min osociala helg. Jag har låst in mig i pappas lägenhet, som ytterst få utav mina vänner vet var den är och från och med i morgon ska jag stänga av min mobiltelefon. Det enda som jag vet att jag ska göra under de här två dagarna fram till kl sex på söndag (då ska jag hem till min systerdotter) är att plugga och snacka med Robert. Undrar om det kommer hjälpa eller om jag är lika apatisk på måndag som jag varit de närmaste veckorna.

'I act 20years old'

[X] I know how to make a pot of coffee
[ ] I do my own laundry
[X] I can cook for myself
[X] I actually enjoy intellectual conversations
[X] I think politics are exciting
[ ] My parents and grandparents have better things to say than my friends
Total: 4

[X] I show up for school and/or work every day unless I'm sick
[X]I always carry a pen in my pocket/purse.
[ ] I've never gotten a detention
[ ] I've watched talk shows to point out the credibility of it all
[ ] I know what credibility means without looking it up
[X] I drink coffee at least once a week
Total:3

[X] I know how to run the dish washer and/or do the dishes.
[ ] I can count to 10 in Spanish.
[X] When I say I'm going to do something I do it.
[X] My parents trust me
[X] I can mow the lawn.
[X] I can make adults laugh without being stupid.
[ ] I remember to water my plants.
[X] I study when I have to.
[X] I pay attention at school.
[X] I remember to feed my pets
Total: 8

[X] I can spell experience without looking it up
[X] I clean up my own mess.
[ ] The first thing I do when I wake up is get coffee
[ ] I can't go to the store without getting something I don't need.
[X] I understand jokes the first time they are said
[ ] I can type fast.
Total: 4

[ ] I have realized that the weather forecast changes every hour.
[X] I can look at someone hot without thinking of sex.
[ ] I have realized that no one will take you seriously unless you are over the age of 25 and have a job.
[X] I can read a book and actually finish it
total: 3

Now add up all of the x's you have and put 'I act __ years old' in the subject line.

Du räddade mig, bara så du vet

På mattelektionen idag så jobbade jag lika mycket som de fyra närmsta, nämligen ingenting. Jag hade precis varit inne i lärarrummet för att lämna en ledighetsansökanslapp till min mentor och han höll kvar mig för att snacka om hur jag mår och vad han kan göra för att det ska kännas bättre m.m. Det var ganska drygt och under tiden som jag stod där så kom min teaterlärare in (den samme som jag nämnt i tidigare inlägg) klappade mig på axeln och försökte typ hjälpa. Det var ganska jobbigt, jag var kvar där inne i en halvtimme för att lämna en jävla lapp.



Hur som helst, på lektionen satt Pontus bredvid mig och snackade om hur imponerad han var över mitt minne och han funderade länge på vad skillnaden mellan min och hans hjärna var sen, helt plötsligt så utbrister han följande:



"Nu ser jag det framför mig Ludde! I din hjärna finns det två långa hyllor på vardera sida och de är fulla av mappar i olika storlekar, pärmar i olika färger för olika ämnen och papper i prydliga högar och under alla hyllor så är det en massa lådor med typ arkiveringsfiler. Det hysteriska med allt är hur organiserat det.
Mellan de båda hyllorna så står det en supersnabb gammal gubbe med typ fyra armar och han drar fram olika papper och håller dem framför dig så du vet exakt vad du ska säga när och vad det är du ska minnas vid olika tillfällen! Och längst in i högra hörnet så står det en kaffekokare men problemet är att du låter aldrig gubben ta en kopp kaffe! Fan du måste låta gubben vila, du måste sätta dig ner och inte gör någonting ibland så han får sig en kopp kaffe och kan vila upp sig!"



Jag tyckte att det var ganska komiskt hur exalterad han blev över detta men han var helt seriös och tillslut efter att ha diskuterat olika saker jag skulle kunna göra för att rensa tankarna (ett av hans förslag var att jag ska övernatta i en av kojjorna på Våxnäs bygglek i helgen, det tyckte jag lät som en idiotisk idé) så kom vi fram till att vi måste börja springa tillsammans han och jag precis som vi sa för en månad sen. Så nu är det bara att sätta igång.

typ så...

Jag har just nu ingen aning om hur jag mår. Jag skulle kunna säga att det går i vågor, i skolan i dag kändes det som att jag var i någon sorts vakum och jag hade ingen energi över huvud taget. Det är skönt och jobbigt på samma gång att alla runt mig är så oroliga för mig, jag tror jag fick en kram och ett "hur mår du?" utav hälften av mina klasskamrater idag. Jag blev livrädd för min teaterlärare, hon är så otroligt jobbig och jag tycker så illa om henne eftersom hon behandlar en av mina klasskamrater så jävla illa (bland annat genom härskarteknikerna) och idag när hon upptäckte att alla tycktes ta hand om mig och jag inte pratade lika mycket som vanligt så gick hon fram till mig, gav en kram, började massera mig och berättar att jag alltid kan komma till henne om det är något jag behöver prata om. Så snällt, nu är jag inte bara trött nu är jag rädd också.
Ja men det var skolan, när jag kom till Bfree så gick Robert igenom materialet vi ska föreläsa med på onsdag på Forshaga Akademin och jag var jättepepp och hade hur kul som helst. Det är något med RFSL Ungdom som gör att jag blir avspänd och entusiastisk så fort jag jobbar med det. Som här om dagen, så fort jag satte mig på bussen till Stockholm så gick det en våg av harmoni genom kroppen och jag kände mig lycklig, delvis för att jag visste att nu är jag på väg bort från Karlstad och allt jag måste göra här men framför allt för att jag var på väg för att åka och träffa människor som jag tycker så otroligt mycket om och som jag helt kan vara mig själv med. Jag mådde hur bra som helst hela helgen illa fall fram till att Magnus ringde i söndags när jag låg och sov på en soffa på huset, han ringde för att fråga om jag hade ringt de personer jag ska ringa angående Värmlands teaterns styrelse... då började paniken krypa fram igen.
Det sista jag gjorde idag var att åka hem till Johan och äta middag sen drack vi kaffe och tittade på CSI. Just då mådde jag också bra, inte på samma sätt som när jag gör något med förbundet utan på ett mycket mer avslappnat sätt. Det är så behagligt att bara sitta där i hans soffa med Lollo under tiden som Karl lirar gitarr och vi snackar om härskar tekniker, Bowie, tyskland, cabary och dåliga barnböcker.

Som jag sa min sinnesstämning är konstig, och ja blir jätte trött på att folk blir irriterade över att jag inte orkar gå runt och le hela tiden för att sedan anklaga mig för att vara arg på personen i fråga. Är det konstigt att jag då till slut blir arg?

det går inte så bra nu

Hela dagen igår och fram till nu i dag har jag mått jättebra. För första gången på länge, eftersom Bfree öppningen gick så bra så kände jag att nu kan jag andas ut och det gjorde jag också, det var underbart. Men nu, kl tjugo i tolv natten till tisdag så började jag tänka på Stinsen brinnet. Jag gick från att må toppen och att vara helt harmonisk till att bli ett nervvrak som inte kan koncentrare sig på någoting på två minuter. Det är inte långt ifrån att jag börjar gråta och jag det känns som att jag skulle kunna soy när jag tänker på att det bara är två månader och några dagar kvar till premiären och det är så jävla mycket som finns kvar att göra. Det skulle inte vara så farligt om jag kunde vara säker på att jag har alla de andra med mig, men de är ju upptagna med annat så de glömmer ju bort arbetsområdena de har fått inom Stinsen och prioriterar annat framför detta. För en månad sen när vi började repa så sa jag att jag aldrig skulle klara av att fixa det här ensam och de andra lovade att hjälpa mig. Någon tog rekvisita listan, någon lovade att ha kontakten med musikerna m.m. men nu känns det som att de bara har struntat i det. Det känns som att jag måste springa efter dem och påminna dem om vad de ska göra hela tiden. Det resulterar ju liksom i att jag får dubbelt så mycket att göra. Just nu känns det som att det smartaste att göra är att bara lägg ner hela jävla projektet, men förstå vilken förnedring... Jag skulle aldrig kunna erkänna att min teaterlärare hade rätt i våras när hon sa att det skulle vara för stort. Jag tycker för illa om henne för att ge henne rätt i en sådan sak, men inte bara det det där med projektarbetsbiten funkar ju för mig och Pontus att ställa in eftersom vi bara går i tvåan men vad fan ska Lollo göra... Och hur fan funkar det när man har fått ett bidrag på 60 000 kr, sedan använder man 10 000 av dem och sen lägger man ner projektet, kan man göra så? Med andra ord går det inte att backa ur det här nu. Den tanken får mig att börja gråta på riktigt just nu, vad fan ska jag göra.



... jag kanske över reagerar...

Fest och jobbigt dagen efter

I lördags hade jag roligare än vad jag har haft på riktigt länge, jag mådde som en prins och jag var lycklig. Mina närmaste vänner hade ordnat en fest för mig och min bästa vän eftersom vi hade fyllt år under veckan och den var helt underbar. Temat var galakväll och alla hade på sig klänning och kostym. Ja, alltså alla hade inte på sig både och utan antingen så hade de klänning eller kostym. Hur som helst, det var en underbar kväll, vi lyssnade på klassisk musik, jazz och 90-tals hits och mina vänner var samlade på samma ställe för min och Lollos skull. Jag hade som sagt e nunderbar kväll




Tyvärr så hade inte alla lika kul. Jag förstod under festen att allt inte var som det skulle med dig även om jag inte insåg det på riktigt förräns du sa att du skulle gå hem och då var jag för full. Det var egentligen först dagen efter som jag insåg att du gick hem väldigt tidigt, jag fick så otroligt dåligt samvete över det. Eftersom jag märker när du inte mår bra så känner jag att det är min uppgift att ta hand om dig, stanna hos dig, prata med dig och se till att lösa problemen åt dig, och fram till i lördags har jag alltid gjort det. Som den där natten i våras efter Karls glamrock-fest. Den gången lämnade jag kompisarna och cyklade från operan till stadsparken mitt i natten för att du ringde och sa att du skulle gå hem. Då som nu kände jag på mig att du inte mådde bra så jag cyklade som en galning och kom fram till parken, där satt du, du grät och vi pratade till slut följde du med mig tillbaka till de andra. Jag tror att det jag vill ha sagt är att jag bryr mig om dig, jag vill alltid finnas där för dig och i lördags så gjorde jag inte det.
Förlåt

Födelsedag

Igår fyllde jag år och jag har insett att jag har tappat det där barnsligt magiska runt födelsedagar. Detta slog mig första gången i tisdags när min klasskamrat frågade med en aningen finurlig röst vad som händer i morgon och mitt svar blir "vi har arbetsmiljö med Inger på morgonen." Även nu känns det som att gårdagen skulle ha kunnat vara som vilken dag som helst förutom att för första gången på ett år så var mina borgerliga kusiner och mina socialistiska vänner i samma rum. (Det är faktiskt väldigt intressant, det blir en sådan total kulturkrock. Jag har aldrig hört mina vänner och kusiner prata om så otroligt tråkiga saker tidigare men jag vet ju att det är för att de inte har någon annan gemensam nämnare det som går på TV just när vi sitter framför den. Ok de skulle kunna prata om politik men då skulle de även bita huvudena av varandra och det vill de inte, för min skull.)

Hur som helst så var det en fin dag och det bästa var nog promenaden med vännerna framåt natten när alla andra hade gått hem. Det är vid sådana tillfällen som jag trivs som bäst, när man bara kan vara, inte behöver tänka på något och har de som betyder mest runt sig. Absolut efter en dag som ens födelsedag eftersom jag då har märkt hur mycket människor det finns runt mig som bryr sig.

Städdag

Idag har jag städat hemma hos mig, det var nog första gången på typ ett halv år. Ok det kanske är lite sunkigt men jag tycker att ett rotigt rum blir mer personligt och mysigare och så länge man inte ser dammtussarna eller så länge det inte ligger döda djur i fönstret så är det ok. I och för sig så sa Lollo till mig i onsdags att jag hade ett helt zoo i mitt fönster så när mamma igår frågade när jag skulle städa så fick det bli signalen. Så nu har jag plockat undan kläder, papper och böcker, sorterat dokument och fixat lite ordning så att noterna till Stinsen brinner inte ligger tillsammans med skolpapper och distriktsmanualen. Vem vet, jag kanske kommer hitta det jag letar efter i fortsättningen, åtminstone de närmaste dagarna. (fast jag tycker ju att det inte är är lika mysigt på mitt rum längre.

De närmaste timmarna har jag suttit på Systrar med Karl, Lollo och Ruff. Jag älskar dem. De är helt underbara och skulle stötta mig vad det än gällde. Ruff berättade att han hade fått ett raseriutbrott och skällt ut sin mamma här om dagen för att hon sa att det här med Love bara var en period som snart skulle gå över. Det känns fint att ha det stödet.
Bara en så enkel sak som att vi kan sitta och diskuterar allt är underbart, idag gick vi igenom samtalsämnena skolfoton, SÄg, väder, musik, trans, vår framtid, aktier och Cubakrisen m.m.

en natt med intryck

Igår hade jag den absolut bästa kvällen på länge! Jag hade duschat och gjort mig snygg för att dra till UNO, där spelade svenska akademin och det var helt underbart. Det var länge sedan som jag jag träffade så otroligt mycket bra och trevligt folk i en intressant blandning. Efter spelningen skulle jag, Lollo och Karl hem till mig för att dricka öl, det slutade med att en massa människor som jag aldrig har träffat tidigare plus tre gamla klasskamrater hamnade hemma hos mig på efterfest. Det blev en underbar natt.
Som de flesta människor jag känner så påstår jag att jag inte har några fördomar men motbevisar mig själv dagligen, som till exempel igår. De här fem killarna som kom hem till mig hade en ganska tuff attityd, det kändes som sådana killar som utan problem skulle kunna slå någon om de hade en dålig anledning men på grund utav att jag var så otroligt glad och pepp igår så kände jag bara att, det klart som fan att ni ska med hem till. Hur som helst så visade det sig att jag hade fel om dem. Detta vara alltså några utav de trevligaste och mest öppensinnade killarna jag träffat. Efter att ha suttit och diskuterat maud lindström och analsex i ett antal timmar (ja det var alltså inte det enda vi pratade om på flera timmar men du förstår grejen) så frågar den ena killen om jag vet vem dans-robert är...

"Ja det vet jag"
"åh, han är ju världens mest underbara kille"
"ja, jo det är han väl"
"men då vet du också om det där cafét som ska öppna den 15:e?"
"äh, jo det vet jag... jag har hand om en dragtävling där den kvällen, om du ska dit kan du väl komma som dragqueen"

...jag trodde att han skulle titta snett på mig resten av kvällen eller åtminstone säga att nej det är inget för mig men ännu en gång skrubbas mina fördomar i ansiktet på mig...

"vilken rolig idé, absolut, fan va coolt... jag kan säkert få med mig några polare också"

...jag var helt chockad, jag ville ju liksom bara kolla hur han skulle reagera, jag trodde inte ens att han skulle ta mig seriöst.
Det känns inte så bra att ha de tankar om grabbarna som jag hade men det fanns lite mer anledning än endast deras utseende. Tidigare på kvällen ringde det i den här killens telefon och det var en kompis som bad honom komma ner på stan och hjälpa honom att slåss. Lollo blev så klart asförbannad som hon alltid blir när det pratas om att skada någon men det brydde ju inte han sig om. Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att vi inte kände honom. Hur som helst så försvann i ca en timme och kom tillbaka sen som att ingeting hade hänt, vi vet inte vad han hade gjort men attityden han hade till det hela var ganska vidrig. Jag tror att det jag vill komma fram till är att den här killen hade en ganska speciella personlighet, jag tror inte på att man kan tycka om att slåss för att skada någon samtidigt som man tycker om alls sorts kärlek och låter alla vara som de vill. Men det var ju faktiskt precis så den här killen var funtad.

Jag älskar min klass

Idag har jag paddlat, i två timmar... det var jättejobbigt och jag sträckte min ljumske. Och det regnade, mycket. Inte nog med det, vår svensklärare var med och han knuffade på vår kanot så fort vi kom i närheten av hans och danslärarens. Sen utbrister han var femte minut att det är fegt att fuska, det var tydligen riktat till mig, Sara och Robert. Hur som helst så hade jag hur roligt som helst och det var helt underbart, det blev så klart ännu trevligare när solen bestämde sig för att titta fram men det var en sådan underbar känsla i luften. Det är intressant hur enbart gemenskapen kan få en dag så bra med de motgångar vi ändå hade, det klart att det kom klagomål från några men det är förståligt med tanke på att vi allihop var blöta inpå skinnet, frös och var hungriga men även om folk klagade så var de glada. Beundransvärt...

Nu sitter jag och väntar på att Tony ska komma hem med sina föräldrar så att vi kan åka till hans stuga utanför Torsby, det kommer bli en bra helg med spel, öl och trevligt folk. Jag har gjort det väldigt klart för alla att jag inte tänker bada så nu kommer de inte att tjata på det heller. Lysande.

coffe and a cigarette

Jag har haft en jättemysig kväll trots huvudvärk. Till att börja med så kändes det som att allt skulle gå emot oss. Vi skulle repa Stinsen men vi fick inte boka UNOs scen så till slut bokade jag och Pontus skolans danssal. Sen glömde vi att ta reda på när larmet går igång, sen glömde vi att skolan låser sig kl 17:00 och vi kom inte dit förrän kl 18:05. Som tur var så är mina vänner otroligt atletiska så Pontus ställde sig på Ruffs huvud och klättrade upp på skolans tak, gick in genom ett öppet fönster och kunde på så vis öppna dörren åt oss andra. Fint tänkte jag, nu är vi i alla fall inne. Det var en lärare kvar på skolan som berättade att larmet gick igång kl 20:00 så vi hade två timmar på oss, (jag förstår inte att hen inte funderade över hur Pontus kommit in, men i alla fall) när vi kom till danssalen så upptäcker jag att jag inte har mina nycklar med mig... men det löste sig när Lollo kom så vi satte igång repetionerna och det gick bra som vanligt (fan vilken bra grupp det är)

Efteråt cyklade alla in till stan, vi satte oss på "Systrar", drack kaffe och diskuterade om hur vi skulle kunna göra reklam under kulturnatten. Det kom fram minst sagt underbara förslag, till exempel att tända eld på en Stinsdocka eller att låta Liisa och Pontus hoppa runt i säckar jagade utav Lollo som samtidigt delar ut programblad. Det kommer nog bli en intressant natt...Vi diskuterade även vad som ska stå på affischen och vad våran teatergrupp ska heta. Det bästa förslaget som kom upp var "Teaterdemokraterna" även om vi var oense om det skulle vara med eller utan -na på slutet. Hur som helst så var det en riktigt bra kväll och jag saknar att kunna sitta med mina vänner och bara snacka, dricka kaffe och röka en cigg. Jag har för mycket att göra nu för tiden...

PS jag är upptagen varje dag fram till den 19:e september, det tycker jag är jobbigt...

jaha ja så här ser jag ut

skumt

Jag vaknade i tisdags och insåg att jag just hade haft en konstig men väldigt verklig dröm. Det kändes som att det var en sådan dröm som vissa människor skulle säga att den betyder något. Om det nu skulle vara på det viset så var den nog inte speciellt svår att tyda, jag klarade mig ju hela vägen upp trots att det var jobbigt och tog väldigt lång tid. Det kan ha berott på att alla jag kände stod i fönstren och hejade på och det kan ha berott på att jag var så inställd på att klara det, men vilken anledning det än var så klarade jag av det. Jag undrar vad det betyder att det var så mycket enklare att komma ner, det gick jättefort...

Vi har äntligen satt igång och börjat bygga till "Stinsen" och trots att pappa sa fel mått (vilket resulterade i att jag och Ruff sågade upp de sista 2tum4:orna) och Bosse skruvade fel (så vi var tvungna att skruva isär allt igen) så kändes väldigt bra. Nu måste vi köpa mer material innan vi kan fortsätta men på söndag kanske...

Jag visste att jag skulle få mer att göra när skolan började. Jag hade tänkt säga till mina lärare att jag inte skulle kunna göra några hemuppgifter under hösten förutom under helgerna, men trots detta så bröt jag nästan ihop efter skolan idag när jag insåg att vi har tre uppgifter som ska göras till nästa vecka. Det känns som att det är en massa saker i skolan just nu som jag inte har någon koll på alls, det känns för jävligt. Jag vet inte ens när larmet går på, med andra ord kanske vi kommer bli hämtade av polisen i morgon när vi repar. Jag får verkligen inte glömma bort att kolla upp det där innan vi sätter igång.